Jag stod utanför den vita dörren en stund innan jag gick in. Mindes sist jag var här, då Tobias i sin ilska och svartsjuka hade knuffat in Robin i garderoben. Men nu skulle det vara bra mellan oss, sa jag åt mig själv, för det fanns ingenting han kunde vara upprörd över. Vid den tanken dök minnet av Robin och mig själv upp igen, men jag skakade snabbt bort det. Vi hade bara pratat, det betydde ingenting.

     Jag öppnade dörren och klev in över tröskeln. Lukten av rök fyllde mina näsborrar och jag rynkade ogillande på pannan, det var jobbigt nog att stå ut med lukten hemma. Men det var en sådan onödig sak att nämna, så jag sa ingenting. Tobias låg på sängen på andra sidan rummet med en cigarret mellan läpparna och ett av fönstren var öppet för att vädra röken. Kylan fick håren på mina armar att resa sig, men Tobias gjorde ingenting, han bara låg på sängen och stirrade upp i taket. Rökte.

     Hans ansikte var känslolöst, fanns varken spår av glädje eller ilska. Jag pustade ut, lättad, och stängde dörren. Först då verkade Tobias lägga märke till att jag var där och han satte sig upp och lutade ryggen mot kudden bakom sig. Jag skuttade glatt fram, hoppade upp i sängen och gav honom en snabb kyss på hans torra nikotinläppar. Han log fortfarande inte, men att han inte heller visade tecken på ilska sa mig att detta var en stund att bevara.

     ”Hej, älskling. Hur var din dag?” Att prata om sin dag brukade alltid få honom på bra humör.

    ”Bra”, svarade Tobias. Hans röst var fortfarande oberörd och han ville inte möta min blick.

     Jag satte mig med benen i kors bredvid honom i sängen med ryggen vänd åt andra hållet. Försökte att fånga hans blick utan att lyckas, som om han medvetet undvek den. Jag började bli orolig, det var inte likt Tobias att sitta så här tyst och oberörd, han brukade oftast vilja vara i centrum. Jag lade min hand på hans utsträckta ben och försökte att se så uppmärksam ut som möjligt. ”Tobias, vad har hänt?”

     Då lyckades han inte vara oberörd längre. Tobias sköt upp ur sängen och ner på golvet med en duns, med ögon som kastade blixtrar omkring sig. Han blängde på mig, och när han talade var det med en röst full av ursinne.

     ”’Vad har hänt?’ Du kan inte säga - du kan fan inte bara sitta där och …” Tobias röst dog ut och han tog ett ilsket bloss från cigaretten.

     Rädslan kröp inom mig. Hur var det möjligt? Hur kunde han någonsin fått reda på att jag och Robin hade pratat efter skolan? Jag hade inte berättat det för någon, ingen visste förutom jag och Robin och …

     Kristoffer. Självklart.

     Jag vände mig om i sängen så att jag var öga mot öga med Tobias. Han var hyfsat lugn, men jag kunde se raseriet i hans ögon och vreden som bubblande under hans hud. Desperationen sköljde över mig som kallt vatten. Jag var tvungen att lugna ner honom – nu.

     ”Tobias, jag vet inte vad du …” började jag med blev avbruten av hans höga, glädjelösa skratt.

     ”LJUG INTE! Jag vet! Kristoffer berättade. Så ljug - för fan - inte.”

     De sista orden sa han mellan sammanbitna tänder. Han vände sig om och slog med knytnäven hårt i väggen, om och om igen. Grymtade av smärta.

     Jag skrek till, förskräckt av blodet som sipprade från hans hand. ”Nej. Tobias, sluta. Snälla, sluta!”

     ”Vad bryr du dig? Du är bara en liten hora som ligger med varje kille du ser. Vilka mer har du varit med än mig och den jävla Robinbögen?”

     Tårarna började rinna ner för mina kinder, men jag försökte att ignorera dem. Det var ilskan, vreden inom honom som talade, inte han. Inte min Tobias. ”Ingen”, sa jag i min minsta, ynkligaste röst. ”Ingen, jag svär, jag -”

     ”Bara massor av ljug. Ljug, ljug, ljug, ljug, ljug.”

     ”Nej, Tobias. Jag lovar, jag låg inte med Robin, vi bara -”

     ”Säg inte hans namn, din äckliga hora!”

     Det är inte han. Inte Tobias.

     ”Tobias, sluta!” grät jag. ”Jag skulle aldrig göra det, jag lovar. Litar du inte på mig?”

     ”Inte när du går omkring och ligger med andra – killar.”

     I det sista ordet slängde Tobias ut sin cigarett genom fönstret med överdrivet mycket kraft. Han vankade fram och tillbaka på golvet med händerna i håret, ögonen desperata. Min hals protesterade när jag försökte att prata och efter ett tag gav jag upp. Jag lade mig på sidan i sängen, sköt upp knäna till hakan och grät. Utmattningen jag hade haft inom mig de senaste veckorna försvann i tårarna. Jag ville inte prata, inte tänka. Bara sova.

     Minuterna tickade förbi. Efter en lång stund hade jag inga tårar kvar. Jag bara låg och väntade på nästa bombnedslag, och var fullt inställd på att den här gången ignorera vad han än sa, vad han än kallade mig. Men ingenting kom, trots att jag var fullt medveten om att Tobias fortfarande var i rummet. Jag kunde praktiskt taget höra hans djupa andetag, och lukten av blodet från hans knogar nådde min näsa. I nästa ögonblick hörde jag hans röst.

     ”Jennifer … förlåt. Jennifer …”

     Vreden i hans röst var borta, ilskan inom honom var ersatt av tårar. Jag vände huvudet uppåt och öppnade ögonen. Tobias slog sig ner på sängkanten med skakande kropp, hans ögon glänste och jag kunde se hur hans spruckna överläpp darrade. Lugn igen reste jag mig upp och så fort Tobias föll i mina armar började han skaka av gråt. Ur honom föll allt det jag nyss hade släppt ut - ilska, sorg, utmattning. Och en stark känsla fyllde hela min kropp, det välbekanta behovet av att hjälpa, att trösta. Jag viskade uppmuntrande i Tobias öra, försökte övertyga honom om att det var okej, att allt var bra. Efter en stund lyfte han på huvudet och gav mig en lång, tårfylld kyss.

     Tankarna for genom mitt huvud på en bråkdels sekund, allt Tobias hade sagt, orden han hade kallat mig. Men nu satt han här så ledsen och sårbar och jag kunde inte vara arg eller sårad. Jag kunde bara älska honom som jag alltid hade gjort.

     Jag visste att om vi gjorde detta skulle allt bli bra igen. Det var så vi fungerade tillsammans, jag och Tobias.

     Jag besvarade hans kyss och började ta av honom kläderna.

Vi var omgivna av tystnad. Den omfamnade oss från alla sidor, som lakanet i sängen slingrat sig kring kroppen när man vaknar på morgonen. Vitt överallt. Tyg. Tystnad. 

     Framför mig stod Viktor. Lång, mörkhårig, underbar. Vi stod båda två i det tomma sovrummet medan golvet dunkade under våra fötter - festen var fortfarande i full gång. Adamsäpplet i Viktors hals rörde på sig när han svalde, han kliade sig i nacken och flackade oroligt med blicken. Jag rynkade på pannan. Viktor var … nervös? 

     I ett försök att låta cool och oberörd talade jag till honom. ”Ville du något eller?” 

     Viktor visade inga tecken på att han hade hört mig. Han hade inte sagt ett ord sedan han bad mig komma upp med honom och min hjärna hade desperat letat efter svar sedan dess utan att hitta några. Var det här ögonblicket jag hade väntat på? Ville han vara tillsammans med mig eller hade han bett mig komma upp för att säga åt mig att lämna honom ifred, en gång för alla? Varenda cell i min kropp suktade efter svar, men jag sa ingenting. Jag hade redan lovat mig själv att sluta försöka. 

     Viktor ville fortfarande inte se på mig, istället var hans blick riktad någonstans strax ovanför min högra axel. Hans hårda ansikte var spänt och sammanbitet, men samtidigt fanns det en slags hungrig blick i hans mörka ögon. Jag fick en plötslig lust att skratta; hans ögon hade för ett ögonblick påmint mig och hur Twilights vampyrer beskrivs när de är som mest blodtörstiga. 

      Mina tankar avbröts av Viktors röst. ”Vad flinar du åt?” 

     Först då insåg jag att jag hade stått och lett dumt för mig själv. Jag rodnade. ”Inget, jag bara … inget.” 

     Viktor såg nu rakt på mig. Den hungriga blicken var borta och ersatt med ett lugnt men beslutsamt ansiktsuttryck. Han steg mot mig och tog min högra hand i sin. Såg ner på våra fingrar som lekfullt flätade in sig i varandra och lade sin andra hand på min höft. Han drog ett par djupa andetag och när jag såg på hans bröstkorg höjas och sänkas i en jämn rytm blev jag med ens väldigt medveten om musklerna under hans röda T-shirt. Mitt hjärta började dunka högljutt.  Blicken fördes sakta uppåt hans kropp och innan jag visste ordet av det smekte min fria hand den hårda muskeln på hans överarm. Med den hand som vilade på min höft förde Viktor mig närmare så att vi stod så tätt intill varandra att jag kunde räkna varenda frans på hans ögonlock. Jag andades in den behagliga känslan av hans söta doft. Mina ögon slöts och med ett litet leende yttrade jag ofrivilligt en belåten suck av åtrå. 

     Viktor exploderade. 

     På mindre en ett ögonblick var hans hårda läppar kraftigt pressade mot mina. Chockad slog jag upp ögonen, men ögonblicket senare särade Viktor på sina läppar och som på befallning slöt jag ögonen igen och kysste honom tillbaka. Och jag exploderade också. Mina händer tog tag i vardera sidan om hans ansikte och pressade det mot mig, som att hindra det från att försvinna. Viktors händer var i mitt hår, på min rygg, min höft, och hans doft var överallt i luften omkring mig. Ingenting annat spelade någon roll än att Viktor var här, nu, med mig. Det var obeskrivligt. Längtan jag hade haft inom mig så länge släpptes äntligen fri, och bävan jag hade känt för detta var borta. De elaka kommentarerna och fördomsfulla blickarna var bortglömda på en kort passionerad sekund. Alla hånskratt som sagt att vi var fel, alla ord som hade hemsökt mig så länge. 

     Homo. Gay. Bögjävel. 

     Men orden var borta nu, allting var borta. Allt ljus, all tomhet. Och mitt i mörkret stod jag och Viktor, omfamnade av eld, inte tystnad. 

     Vi var tillsammans och vi brann. 

Jag tyckte alltid om att stanna kvar i restaurangen på kvällen efter stängningsdags. Det var så mörkt och tyst, men jag fick ändå alltid känslan av att det var varmt och säkert. Kanske var det för att jag visste att en av stans absolut bästa kirurger var på ovanvåningen, eller så vara det bara för att jag tyckte om doften av chili som aldrig verkade försvinna. Här var jag säker.

     Jag tömde diskmaskinen tallrik efter tallrik, kniv efter kniv. Ljudet av metall som möter metall klingade i mina öron då jag la en bunt skedar ibland besticken. Jag tyckte om ljudet, på något sätt associerade jag det med städning, vilket bara var en sak till att lägga till på listan med resultat av mitt pedanteri. Att städa var lugnande. Ibland kunde jag till och med komma på mig själv att ta extra lång tid på mig med flit innan jag stängde på kvällarna. Delvis för själva städandet, och delvis för att ju längre jag stannade, desto mindre behövde jag se av Kevin där hemma, full, påtänd. Den enda versionen av honom som inte kunde få mig att skratta.

     I nästa ögonblick fann jag stenen igen. Stenen inom mig som pressades mot min mage, grå och tung, fick mig att tappa en tallrik i golvet. Ljudet när den gick i bitar ekade i köket och jag sjönk ner på golvet och lutade mig mot den kalla diskmaskinen. Höll den ena handen i midjan i ett försök att få den att försvinna, som man gör när man har håll. Jag beslutade mig för att försöka att tänka glada tankar, men det fanns inga. Det enda jag kunde tänka på var mamma som var hemma ensam med sin vodka och Kevin som satt borta i vår lägenhet med sina äckliga knarkkompisar. Och här var jag som hade lovat att rädda dem båda, rädda dem så att vi kunde bli en familj igen. Och där var Jessica som inte förstod, och Tobias som aldrig ville lyssna …

     ”Jennifer? Vad har hänt?”

    Robin stod framför den lilla svängdörren som låg mellan köket och baren. Personen jag mest av allt ville se och personen som det var förbjudet för mig att prata med. Jag reste mig upp och drog ett djupt andetag. ”Inget. Jag mår fint.”

     Han trodde mig inte. Jag kunde inte klandra honom.

     Jag tittade bort och bet mig oroligt i läppen. Robin gick fram mitt emot mig, tog bort handen från min midja och höll den i sin. Min kalla i hans stora, varma hand. Han lade sin andra hand på min midja istället, och försiktigt masserade han bort stenen så mycket mer effektivt än vad jag hade kunnat göra. Jag slöt ögonen, men kunde känna hans doft överallt omkring mig. Värme. Robins hand klappade min midja och fördes sedan uppåt min arm med en kittlande känsla och smekte den försiktig. Hans hand var så varm att min arm praktiskt taget brann, och de andra ställena där hans hand hade rört vid min hud var fortfarande varma. Jag gav ifrån mig en suck och lade huvudet på sned, ovillig att tänka på de många anledningarna till att vi inte skulle göra det här. Vad som skulle hända om fel människa kom in genom dörren.

     Robin kom närmare och jag kunde känna hans läppar mot min hals innan jag kunde se dem. Alla mina celler skrek av glädje, det var som tusen fyrverkerier smällde inom mig. Men samtidigt fanns det en liten röst i min hjärna som trots det kunde tänka rationellt.

     ”Robin …”

     ”Mm …?” Robin kysste min hals, luktade på mitt hår.

     ”Robin … sluta.”

     Robin gav ut en suck av sorg, längtan. Desperation. Han flyttade på sig så att vi inte rörde vid varandra. Han såg på mig. Just då, i skenet från solnedgången utanför fönstret, var Robin så vacker att jag var mindre än en bråkdels sekund från att kyssa honom. Det enda som hindrade mig var min telefon som i ögonblicket efteråt vibrerade. Sms. Från Tobias.

     Jag saknar dig. 

     Samvetet klämde ihop min mage och ett läte utbrast från min hals, fullt av tårar och desperation. Robin såg ner på min telefon, blinkade en gång och såg sedan på min igen. Han kramade min hand. ”Jag vet.”

     Han reste sig upp och lämnade köket. Jag kunde höra honom gå upp för trappan och slutligen stänga dörren till lägenheten där ovanför. Kvar i köket satt jag med ekot av Robins beröring som mitt enda sällskap.

Svekfulla strand 

Det var en varm kväll. Men inte en sådan varm och trevlig kväll, det var en kväll full av mörker och obehag. En kväll som doftade sommarregn, men ändå var för varm för att vara skön. Å andra sidan kunde Lina gå utomhus med bara linne och kjol utan problem vilket var bra. Det betydde att hon inte skulle tvingas att utstå skammen att få en tjocktröja sliten av sig senare.  

     Det var kvavt i luften, sommarens hetta kröp in i skinnet på Lina och fick henne att rysa av obehag. Hennes bara fötter skav mot den varma asfalten så hon joggade försiktigt bort till stranden en bit bort. Klumpen i halsen hade växt sig stor vid det här laget, men Lina ignorerade den så gott hon kunde. Tårfloden fick vänta tills hon kom hem.  

     Lina hade älskat stranden. Hon hade älskat ljudet av skvalpande vågor, men nu fick det henne att känna sig obekväm och olustig. Till och med doften av tång och saltvatten fick henne att skaka okontrollerat, och det var inte utav köld. Hon gick ner till strandkanten och begravde fötterna under den våta mjuka sanden. Vågorna sköljde över dem och för ett enda kort ögonblick kände hon sig inte smutsig längre, inte oren. Men så fort vattnet återvände bort mindes hon varför hon var här, vad hon var på väg att göra och vad som redan hade gjorts mot henne så många gånger. Alla känslor och minnen kom tillbaka och hon gick igenom samma sak igen igen.  

     Motbjudande. Avskyvärd. Hon var vidrig, fördärvad.  

     Lina svalde för att förhindra tårarna. Rädslan över vad hon visste skulle hända omfamnade henne som mörker från alla sidor, men hon kunde omöjligt förhindra det. Och Lina var inte dum nog att försöka.  

     Ljudet av en sommarbris nådde hennes öron och snart kände hon hur det slog mot hennes ansikte och ilsket tog tag i hennes hår. Lina såg högre upp mot stranden på de väldiga träden vars ilskna skuggor sträckte sina armar mot henne, som om de försökte att fånga henne. Förskräckt backade Lina in i den torra sanden och med ett plötsligt dovt ljud kände hon hur hennes rygg stötte ihop med något stort. Lina skulle precis till att skrika när en stor svettig hand dök fram bakifrån i vägen för hennes mun och hindrade henne från att yttra ett ljud.  

     Det var Han. Lina hade vetat att han skulle komma, och ändå kunde hon inte hålla inne de förtvivlade tårarna. Hans smutsiga doft kröp upp i hennes näsa och hon ville bara skrika. Det långa fettiga håret kittlade obehagligt hennes bara axel och hon skakade ännu mer av rädsla. Och då dök hans kalla röst upp i hennes öra. Den hemska, oljiga rösten som hon aldrig skulle glömma viskade försiktigt i hennes öra.  

     ”Shh, det är bara jag. Var tyst nu, min älskling, annars kommer du att förstöra allt.”  

     Han älskade henne och allt hon ville göra var att försvinna. Försvinna bort i det mörka hatfulla vattnet. För hellre skulle hon låta havet sluka henne än att en än gång ge sig själv till denna hemska, vedervärdiga människa.  

     Men hon hade inte råd att vara självisk, mer än hennes liv stod på spel.  

     Det fanns ingenting hon kunde göra.  

     Hon skulle alltid vara hans.  

Nostalgi 

Flyttbilen skulle komma vilken minut som helst. Överallt i huset fanns det tunga kartonger fulla med minnen som bara stod och väntade på att bli omhändertagna. Detta hus hade gett Ingrid mycket glädje, det var innanför dessa väggar hennes riktiga liv hade tagit plats. Hon mindes vad hennes dotter Mia hade sagt dagen hon flyttade in i sin första lägenhet då för så länge sedan.

     ”Jag känner mig fri, mamma. Frihet är en helt otrolig känsla! Inser du att det är nu mitt riktiga liv börjar?” 

     Hon hade fel. Mias liv hade inte börjat förrän hon flyttade in i villan strax utanför Göteborg tillsammans med sin man. Det stämmer verkligen vad de säger, tänkte Ingrid. Livet börjar inte innan man fyller 40.

    Ingrid gick förbi hallen och in i rummet till vänster efter trappan till övervåningen. Rummet var tomt bortsett från de gröna glasskåpen som täckte väggarna på vardera sida om tröskeln. Rummet var kvadratiskt och det ljusa trägolvet såg ut exakt som det hade gjort för nästan femtio år sedan. Men nu när den stora mattan var borta kunde Ingrid återigen se den svarta brandfläcken på golvet …

     ”Kom nu, min älskling. Du klarar det!” 

     Ettåriga Mia var i bortre änden av rummet. Hennes vackra ansikte lyste upp av glädje och hennes stora blå ögon var fästa på Ingrid. Bakom henne satt Ivar på huk och nästan grät av glädje. Han släppte taget om sin dotter och Mia tog ett steg framåt. Sedan ett till. Och ett till. Efter det ramlade hon baklänges och hamnade på bakdelen. Hon brast ut ett lyckligt bebisskratt och applåderade åt sig själv. Ingrid skrattade och Ivar böjde sig fram och hjälpte henne att resa sig upp igen. 

     ”Du är så duktig, raring. Gå till mamma nu.” 

     Mias ögon log då hon skulle försöka igen. Så tog hon tag i bordsduken till kaffebordet och den föll över henne med ett plötsligt ljud. De två tända stearinljusen föll över henne … 

     ”IVAR!” 

Ingrid lämnade minnet och gick tillbaka ut i allrummet. Det var i soffan i högra hörnet som Mia för femton år sedan hade berättat för hennes föräldrar att hon skulle gifta sig. Fem år senare hade de i samma soffa fått nyheten att de skulle få ett barnbarn. Ingrid log vid minnet av hennes dotters glädje då hon hade berättat nyheten för sina föräldrar. Ivar hade gråtit av lycka hela den dagen.

     Ingrid gick tillbaka förbi hallen, men svängde höger den här gången in till det som hade varit hennes sovrum. Hon slöt ögonen och grät tyst.

     Ivar låg under det mörkblå täcket. Hans ögon såg in i Ingrids och inga ord behövdes. Där fanns bara kärlek och en 60-årig förståelse. Det var så länge Ingrid hade känt sin man. De hade gått igenom så mycket tillsammans och nu låg han bara där, trött och svag med så lite tid kvar. Ingrid satt på en stol vid sängkanten och höll om hans gamla, rynkiga hand. 

     ”Gråt inte, Ingrid”, viskade Ivar. ”Jag kommer alltid att finnas hos dig. Så lätt blir du inte av med mig.” 

     Ingrid log sorgset. 

     ”Jag älskar dig, min fina man.” 

     Ivar log. 

     ”Var inte ledsen, jag har haft ett bra liv, bättre än vad jag hade kunnat önska mig. Ta hand om vår dotter. Hon är värd det bästa.” 

     ”Det lovar jag dig, min älskling.” 

     Ivar log med fortfarande slutna ögon. Han tryckte Ingrids hand och endast ett par ögonblick senare föll den slak ner på madrassen. Stilla och kall. Ivars vackra hand. 

     ”Jag måste gå vidare nu”, sa Ingrid till huset. ”Jag vet att det är vad du hade velat. Jag flyttar in hos Mia medan jag väntar in sjukdomen. Hon insisterar på att ta hand om mig den här sista tiden.”

     Trots att inga fönster var öppna kände Ingrid en skön vindpust vina förbi hennes ansikte. Ingrid log.

     ”Jag vet”, sa hon. ”Jag älskar dig också.”

     Hon hörde flyttbilen köra upp och stanna utanför huset. Ingrid gick ut i hallen och viskade en sista sak innan hon lämnade huset för sista gången.

     ”Vi ses snart, min älskling.­­”

Solen höll på att gå upp. Jag brukade älska gryningen, på någon sätt var det den som var början på något nytt. Gryningen var en början på dagen. Jag brukade älska dagen också, men nu var den enda skillnaden mellan dagen och natten för mig att det var mörkare på natten. Mörkt. Fridfullt. Men jag var fortfarande ensam.

     Jag satt längst ut på den gigantiska glastrappan utanför slottet av glas. Mitt huvud vilade i mina händer och jag stirrade tomt framför mig, uttråkad som vanligt. Jag väntade otåligt på att mina vänner skulle komma, de hade lovat att hälsa på.

     Framför mig gick det en långsmal väg av vit marmor, ända ner till den glittrande glasbron som gick över den forslande älven. Ljudet av vattnet som for ner från bergen var det enda sällskapet jag hade som aldrig lämnade mig. Ibland smög det fram små djur för att hälsa på mig. Oftast var det bara ekorrar eller lämlar, men ibland dök det upp större djur som älg eller björn.

     I den tanken dök en räv upp från skogsbrynet. Fjällrävens vita nyans i pälsen var vacker mot det blanka glaset. I början trodde jag att det var olika rävar som brukade komma och gå, men tillslut lärde jag mig att känna igen henne. Hon hade något speciellt i ögonen, som om hon kände mig. Det var inte varje dag hon kom hit, men fortfarande ofta nog. Hon höll alltid ögonen på mig.

     Framför mig såg jag Love och Anne komma gående mot mig på marmorvägen mellan bron och glasslottet.  De såg ledsna ut, det gjorde de alltid när vi sågs. När de kom närmre såg jag att det fanns en till person med dem. I handen höll Love en flicka som inte kunde vara mer än sju år gammal. Hon hade långt hår, i samma guldbruna nyans som Loves, som glänste i solljuset samt fräknar över de runda kinderna. Hennes stora gröna ögon var fulla med nyfikenhet då hon tillsammans med Love och Anna närmade sig, men trots det såg hon till att inte släppa taget om Loves hand.

     De kom fram till mig. Det rann ner tårar för Loves kinder som föll blanka ner på glastrappans första steg och glittrade i skenet av solen från ovan. Det var ljust, men ändå kallt. Alltid kallt.

     Love gav mig en röd ros, min favorit, och såg mig i ögonen. ”Jag älskar dig, Elizabeth. För evigt.”

     Jag ville bara krama honom, men jag kunde inte. Min kropp skrek efter honom, men det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Jag skrek i mitt huvud, jag älskar dig med! Så mycket. 

     ”Hon är så vacker”, sa Anne sorgset. ”Alla dessa år och hon ser exakt likadan ut. Det är häpnadsväckande.”

     Love klappade min stela kind. Sorgen i hans ögon var outhärdlig. Jag kunde inte hjälpa honom.

     ”Jag har med mig någon som jag vill att du ska träffa”, sa han till mig. ”Elizabeth, detta är Isabelle.”

     Den lilla flickan tittade fram bakom sin pappa. Hon tittade upp på mig med sina stora ögon och innan jag visste ordet av det grät jag. Jag skrek av längtan, av sorg. Jag grät i förtvivlan att jag inte kunde hålla om min dotter. Men inte ett ljud rymde mina läppar.

     Sist jag hade sett min dotter var dagen innan jag kom hit till slottet. Hon hade inte varit mer än ett par veckor gammal, men jag hade ändå lämnat henne med min syster den dagen. Jag hade lagt henne i sin vagga och kysst hennes panna. ”Jag kommer tillbaka innan du vet ordet av det, jag lovar”, hade jag sagt. Det var ett löfte jag inte hade hållit, och varje dag ångrade jag de orden. För det var alltihop mitt fel.

     Men kunde jag verkligen ha låtit det vara? Nej. Love var i slottet och allt jag behövde göra var att lyssna på drottningen så skulle han få gå. Så jag hade tagit mig till slottet och gjort allt drottningen sa. Och så var min man fri och jag var hennes.

     Love satte sig ner på huk och såg vår dotter i ögonen. Jag kunde se likheten; Isabelle hade fått både hans hårfärg och fräknar, men hennes gröna ögon och lockar i håret var från mig. Hon var så vacker. Det gjorde ont i varje lem i min kropp att jag inte kunde ha henne i min famn.

     ”Älskling”, sa Love till Isabelle, ”det är okej. Du är säker här med oss.”

     Isabelle blinkade en gång. ”Jag vet.”

     Hon hade den mest ljuvliga stämma, det var som sång i mina öron. Jag ville att hon skulle prata igen.

     Isabelle gick fram till mig. Hon förde sina fingertoppar till mig kind och höll dem där. ”Hej, mamma.”

     Min älskling … 

     ”Jag frågade pappa var du var någonstans. Pappa sa att du inte kunde komma hem för att du inte kan gå och inte prata. Men jag ville se dig, så han tog med mig hit.”

     Isabelle svalde och tittade ner i marken. Hon förde en guldbrun hårlock bakom örat med sin vänstra hand, den hand vars fingertoppar inte rörde vid min kind.

     ”Han älskar mig, precis som du. Men han har det jobbigt, för att du aldrig är hemma. Men jag tycker att du är vacker så här. Det gör ingenting att du är av is.”

     Hon gav mig det mest underbara leendet, sedan vände hon sig om och gick tillbaka till sin pappa. Anne tog upp henne i famnen och viskade snabbt och lågmält för att inte Isabelle skulle höra henne. ”Jag är inte säker på att detta var en bra idé. Tänk om hon kommer hit?”

     Love skakade på huvudet. ”Det gör hon inte. Överenskommelsen säger att om Elizabeth stannade skulle drottningen i gengäld låta mig gå och lämna hennes familj i fred. Elizabeth gjorde allt hon blev tillsagd. Drottningen kommer inte att bryta sina egna regler. Hon kommer inte att röra någon av oss.”

     Love satte sig på huk så att han var i ögonhöjd med mig. Han klappade min kalla kind. ”Jag håller fast vid mitt löfte, viskade han till mig. ”Jag kommer att rädda dig, jag lovar.”

     Anne svalde nervöst. ”Säg inte så. Du har sökt svar i sju år, hur kan du vara så säker …?”

     ”Jag vet”, avbröt Love och såg tårögt på hennes sorgsna ansikte. ”Jag har sökt överallt. Jag har träffat alla magiker jag har funnit, läst i alla svartkonstböcker jag har hittat. Jag kanske inte är där än, men jag kommer att hitta drottningen och jag kommer att rädda min fru.”

     Love vände sig mot mig igen. ”Du förstår inte äkta kärlek, Anne. Elizabeth och jag är för evigt. Kärleken dör inte bara för att hon är av is.”

     Förtvivlan jag kände var osynlig för dem. Varken min man, min dotter eller min syster, Anne, kunde höra mina högljudda tankar. Inte ens om jag skrek.  

      ”Hur vet du att hon lever?” sa min syster. ”Hon är bara en skulptur, hennes hjärta är av is.”

     ”Elizabeths hjärta är av värme och skönhet”, svarade Love och såg på mig igen. ”Det följer mig vart jag än går och jag vet att hon finns hos mig för evigt.”

     Mitt hjärta suktade.

     För evigt. 

     Love slöt ögonen ett ögonblick, sedan vände han sig om och gick tillbaka mot bron. Anne följde efter honom med Isabelle i armarna. Den lilla flickan såg på mig över axeln på sin moster. Hon vinkade till mig ända tills de var på andra sidan bron och hon inte kunde se mig längre. Det kändes som om mitt hjärta var i tusen bitar, snarare i lågor än i is. Mitt inre brann, men jag kunde inte smälta. Inte ens smärtans hetta kunde krossa mig.

Den lilla flickan lade sitt mörka hår bakom öronen och hennes mamma log mot henne med en kärleksfull blick. Flickan log tillbaka och kröp ner under täcket i sängen. Mörkret hade fallit utanför fönstret och lyktstolpen på andra sidan glaset lade en mörk skugga tvärs genom rummet. Flickans mamma satte sig bredvid henne på sängkanten och puffade till kudden och rättade till täcket. Flickan såg på henne med stora ögon.

     ”Kan du inte berätta en saga, mamma?”

     Hennes mamma log och smekte sin dotter över huvudet. ”Visst, älskling. Vilken vill du höra?”

     ”Den om smeden och prinsessan”, sa flickan direkt.

     Katrin skrattade. ”Är du säker, raring? Du hörde den precis härom dagen.”

      ”Berätta”, kommenderade flickan och Katrin skrattade igen.

”Det var en gång ett kungarike. Allting var vackert; fina gröna ängar, blåa sjöar och ljuvliga skogar med många vänliga djur och växter. Mitt i kungariket fanns det ett stort, mäktigt slott. I slottet bodde det en kung, en drottning och en prinsessa. Prinsessan var den vackraste flickan i hela kungariket. Hon var ung och bedårande, men det var någonting hos henne som fattades. Prinsessan visste att hon inte kunde bli riktigt lycklig förrän hon hade hittat sin äkta kärlek – en blivande kung.

     I kungariket fanns det en by. Den var inte lika underbar och grann som resten av riket. Det var väldigt smutsigt och rörigt, men människorna som levde där var alla snälla och vänliga. De hjälptes åt med jobb och arbete och alla var lyckliga så länge de hade varandra.

     I byn bodde en smed. Det var inte den stiligaste smeden i byn, men han hade ett mycket gott hjärta. Precis som prinsessan letade smeden efter sin äkta kärlek – en kvinna som han kunde få leva resten av sitt liv med.

     Det är här berättelsen börjar. Det var en underbar sensommardag vid den nionde månadens slut. Prinsessan tog på sig en vacker sommarklänning och gick ut på en promenad för att njuta av sommaren så länge den varade. Hon kände den friska luften då hon vandrade, den svala brisen gav hennes nakna armar och ben gåshud. Prinsessan drog ett djupt andetag och lade sig ner på det gröna gräset i den vänliga skogens ljusa glänta. Där låg hon länge och njöt av skogens sista sommarbris.

      En tid senare gick smeden från byn genom skogen. I sin hand hade han en korg med svamp som hade börjat växa nu på sensommardagarna. Han gick in i gläntan och såg den vackra prinsessan ligga i mitten, fången i hennes egna djupa sömn.

     Trots skönheten han såg blev smeden förskräckt. Han trodde att prinsessan var skadad! Förtvivlad släppte han sin halvfulla korg med svamp och tog ett språng fram till prinsessan som låg fridfull på sin sida i gräset. Smeden drog ett djupt andetag, vände henne mot sig och pustade lättat ut då han såg att hon var oskadd. När prinsessan öppnade ögonen var det som om hon kunde se för första gången. Som att vakna upp från en livslång sömn och se Eufori i ögonen och veta att hon skulle spendera resten av sitt liv med den. Han var människan i hennes drömmar och mannen i hennes framtid - hennes livs kärlek.

     Prinsessan och smeden från byn älskade varandra mer än allt annat, men universum var inte med dem. De fick nämligen inte lov att gifta sig eftersom att smeden inte var av kunglig släkt. Smeden accepterade detta och fortsatte att leva sitt liv i den lilla byn, och eftersom prinsessan älskade smeden med hela sitt hjärta blev också hon tvingad att leva vidare sitt vardagsliv. Varje dag som kom fick de både leva med den saknaden, men tillslut blev det för mycket och de bestämde sig för att träffas ändå. Så varje dag i tid med solnedgången träffades de i samma glänta som smeden hade hittat prinsessan.

     Allt som tiden gick var både prinsessan och smeden otroligt lyckliga. Kärleken smeden och prinsessan kände för varandra var ändlös och därför blev de fantastiskt lyckliga när de upptäckte att prinsessan var med barn. Efter nio månader, vid den sjätte månadens slut i början på sommarens värme och hetta, fick prinsessan en liten flicka. Prinsessan avgudade sin vackra dotter, så som hon dyrkade fadern till henne. Prinsessan döpte sin dotter till Sophie, som är grekiska för vis.”

*

Katrin tittade på sin dotter och kunde inte låta bli att le. Hennes ögon var stora av beundran, hennes sinne så taget i berättelsen, trots att hon hade hört den tusentals gånger förut. Dörren till rummet öppnades och Katrins äldsta dotter kom in och gäspade stort då hon förde bort sina blonda lockar från hennes vackra, blåa ögon.

     ”Berättar du en saga?” sa hon.

     ”Hon berättar om Smeden och Prinsessan”, sa den yngsta systern som fortfarande satt i sängen. ”Vill du vara med?”

     Den äldre flickan log glatt och kröp ner under täcket bredvid sin lillasyster. Deras mor strök de båda flickorna över huvudet innan hon fortsatte berättelsen.

*

”Livet för prinsessan på slottet var nu väldigt hetsigt då hon var tvungen att ta hand om ett barn alldeles själv. Hon hade inte mycket tid för att vara med sin älskade och smeden kunde bara hälsa på sin prinsessa och dotter ibland eftersom han var tvungen att ta hand om sina föräldrar och småsyskon i byn. Oundvikligt gled paret ifrån varandra och det smärtade dem båda djupt. Prinsessan grät om nätterna och bad för sin älskade. Bad att han skulle komma och hälsa på, ta hand om sin dotter och kyssa sin prinsessa som förut och säga att allting skulle bli bra. Men längre och längre tid gick mellan besöken och en dag i början på hösten återvände smeden. Prinsessan blev överlycklig när hon hörde att han ville prata med henne efter så lång tid och när hon såg in i sin älskades ögon visste hon att allting skulle ordna sig. Men smeden ville inte att allting skulle bli bra, han sa att han hade träffat en kvinna i byn som han älskade. De skulle gifta sig och smeden var tvungen att lämna sin familj.

     Det var smärta som prinsessan aldrig hade upplevt förut. Det var ondskan själv som förintade hennes lycka. På ett ögonblick försvann alla hennes drömmar - hela hennes framtid. Kvar fanns ingenting bortsätt från minnet av en fantastisk tid i hennes liv som alltid skulle stå som en skugga över hennes existens. Det och det lilla barn som grät tyst i hennes famn.

     Smeden återvände till byn och gifte sig med sin nya kärlek. Kvinnan älskade sin man, men trots att smeden levde ett bekvämt liv, kunde han ändå aldrig vara riktigt tillfredsställd. Han levde sitt nya liv ett tag, men upptäckte snart vad problemet var; glädjen han hade känt förut hade försvunnit när han lämnade prinsessan, kärleken till henne skulle alltid finnas kvar och smeden förstod att han aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig igen om han inte fick vara tillsammans med sin vackra dotter och hennes mor som han älskade.

     Men smeden kunde inte lämna sin fru, hon var ängslig och fattig och smeden visste att hon inte skulle klara sig utan honom. Men han visste att de oroliga känslorna aldrig skulle försvinna, så därför gick han tillbaka till det stora slottet och bad om att få prinsessan tillbaka. Prinsessan som hade varit hemskt olycklig efter att hon blivit lämnad, behövde inte bli övertalad, hon slängde sig i armarna på mannen hon älskade utan att bry sig om vilka konsekvenser det kunde få.

     De levde länge på det viset. Prinsessan bodde i slottet med sin dotter och smeden kom dit med så jämna mellanrum som möjligt, utan att berätta för sin fru vart han gick. Prinsessan visste att det var fel, men trots all etik och moral hon hade lärt sig kunde inte stå ut med att vara utan sin älskling. Så paret gick bakom allas ryggar och gav dem lögn efter lögn, allt för att få vara tillsammans.

     När Sophie var ett år gammal kom hennes far till slottet, med ett förtvivlat uttryck i ansiktet. Han betraktade sin dotter länge, sedan vände han sig till hennes mor och sa att de inte kunde träffas mer. Innan prinsessan han reagera så var han försvunnen igen.

     Den här gången visste prinsessan att allting var över. Hennes stora kärlek som hon en gång hade trott var hennes början var istället hennes slut. Men den är gången visste hon att hon skulle bli tvungen att acceptera det, hon kunde bara inte förmå sig att göra det. Istället bad hon till Gud att smeden skulle återvända till henne.

     I åtta månader bad prinsessan.  Hon bad böner om ett mirakel som skulle förändra hennes liv för alltid, någonting som skulle få henne att gå vidare. Men det var hopplöst och prinsessan var rädd att hon skulle vara tvungen att leva resten av sitt liv i en sådan depression.

     Men så en kväll i kalla februari satt prinsessan framför den öppna spisen i slotten, med sin vackra dotter i knäet. Det var snöstorm ute och vindens sus fick fönstren att skallra. Sophie sov sött i prinsessans armar och prinsessan sjöng tyst för henne i vindens sus.

     Någon bankade på dörren. Prinsessan hoppade förskräckt till, men gick sedan för att öppna. Bakom porten i snöovädret stod en flicka, bara ett par år yngre än hon själv, med en korg täckt med ett skynke i famnen. Flickan skakade av köld och såg på prinsessan med vädjande ögon.

     ’Han lovade att du skulle ta hand om henne’, sa hon med skallrande tänder. ’Han sa att du skulle ta emot henne och uppfostra henne som en egen, det var därför han ville att du skulle ha henne.’

     ’Jag förstår inte’, sa prinsessan. Hon började bli rädd.

     ’Ta henne’, sa flickan och räckte prinsessan korgen. ’Vi har inte pengarna att uppfostra ett barn. Vi reser iväg. Han säger att han är ledsen, men att han ville att du skulle göra det här. För honom.’

     Flickan sprang tillbaka in i snöstormen och prinsessan stod häpen kvar. Hon gick tillbaka in till vardagsrummet och lade sin dotter i vaggan. Sedan tog hon av skynket från korgen. Det var ett barn. En flicka, inte mer än ett par timmar gammal. Hon låg invirad i ett skynke på en massa bomull i korgen och sov djupt. I det ögonblicket förstod prinsessan. Hon förstod varför hennes älskade hade lämnat henne, det var allt på grund av barnet som låg i korgen framför henne. I den stunden visste prinsessan att hon skulle klara sig, för då var det inte slutet längre - det var början på något nytt. För det hon kände när hon såg på de två barnen var inte sorg och förtvivlan. Det var hopp och kärlek.”

*

De två systrarna betraktade sin mamma med beundran. Den yngsta av dem gäspade stort.

     ”Jag tror nog att det är dags för er två att sova”, sa Katrin.

     ”Kan vi få höra den imorgon också?” frågade hennes äldsta dotter.

     Katrin skrattade. ”Men du har ju hört den hur många gånger som helst.”

      ”Men det är för att det är den som är den bästa”, sa den yngsta flickan.

     Katrin log och skrattade igen. Hon reste sig upp och gick fram till dörren för att gå ut.

     ”Mamma?”

     ”Ja, Sophie?”

     Den äldsta dottern log. ”Vad hände med smeden? Kom han någonsin tillbaka till prinsessan?”

     Katrin drog en djup suck. ”Inte än”, sa hon. ”Men någon dag kanske. Det får vi hoppas.”

    Sophie log och slöt ögonen. Hennes lillasyster gäspade stort och tittade upp på sin mor.

     ”God natt, mamma.”

     ”God natt, älskling.”

     Katrin släckte lampan och lämnade rummet. Hon gick ner till vardagsrummet och tittade ut genom fönstret. Det var februari och snöstorm ute. Hon tittade bort mot horisonten och fantiserade över en man som vandrar där långt borta. Katrin suckade. Om det var meningen att de skulle vara tillsammans skulle ödet föra honom hit, hon visste det. Hon kunde vänta för evigt.

Vad saknar jag med sommaren? Svaret är mycket. Jag saknar solen, jag saknar hettan. Jag saknar mina vänner i Albanien, jag saknar min hemby Genarp. Jag saknar också Italien, och framförallt saknar jag en känsla jag fick uppleva när jag var där.  

Hettan omfamnar mig på alla sidor. Solen står mitt på den blåa himlen och steker ner på jorden. Det är så varmt! Jag vill bara dra av mig min klänning och hoppa i den gröna kanalen. Men det gör jag inte. Det hade varit konstigt, och dessutom tror jag inte att det är tillåtet att bada där.
   Jag tar av mig mina solglasögon, men ångrar mig direkt. Solljuset bländar mig på bråkdelen av en sekund och det tar ett par sekunder innan jag kan se ordentligt igen. Jag andas den varma luften och går in bland folkmassan på marknaden med mitt långa, bruna, solblekta hår hängandes på min rygg. Svetten rinner ner för min nacke och jag suckar hopplöst. Jag som hade en bra hårdag den morgonen.

     Jag tänker istället på var jag är. Italien på sommaren är obeskrivlig. För det första regnar det aldrig, vilket är annorlunda än vad jag kan säga om Skåne. Gräset är alltid grönt och solen alltid varm. Stranden är nästan mer hemsk än underbar, eftersom att det allt som allt är en risk för livet att gå i sanden eller ligga under solen – i Sverige har man tur om det är vindstilla. För det andra är allting bara så annorlunda. Ni vet hur det är att sitta i passagerarsätet när er mamma eller pappa kör. Ingen big deal, att åka bil är en vana, någonting ni har gjort sedan ni var små. Det är varken läskigt eller spännande, utan alltid samma sak. Att åka bil i Italien är en helt annan upplevelse. Den underbara Toscana-naturen viner förbi i farten. Första gången vi åkte bilen var precis nu i morse. Det tog oss en hel halvtimme att komma ut ur Bologna. Trafiken var galen. Alla tutade på oss för att vi var långsamma och min mamma var på bristen till gråt när vi väl kom ut på motorvägen. Det var minsann en upplevelse, och jag fick tillslut en syn av den obeskrivliga naturen utanför bilfönstret.

     Människorna på marknaden pratar högt på italienska och gestikulerar vilt med armarna. Jag ler för mig själv. I Sverige hade man blivit idiotblickad av alla om man hade bettet sig på det sättet. Det får mig att minnas mina vänner i Albanien som älskade att imitera italienare. Jag ler igen, åt minnet av en god tid.

     Jag har ingen klocka på mig, min telefon är kvar i bilen. Mamma hade sagt att vi skulle träffas igen om fyrtiofem minuter vid den stora statyn i början av marknaden, nära parkeringen. Jag har gått hur länge som helst, jag vet inte hur jag ska hitta dit. Det gör mig inte rädd, jag är en optimist. Det är bara att gå tillbaka samma väg som jag gick hit, right? Det ordnar sig.

     Jag går en stund till och tittar i de olika stånden. Plötsligt känner jag en försiktig knack på min vänstra axel och en röst som bryter på italienska.

     ”Excuse me?”

     Jag vänder mig om. En ung man, kanske i tidig tjugoårsålder, står och ler mot mig. Hans utseende får mig nästan att falla ihop. Han är lång och bär en grön T-shirt. Han har mörka ögon och mörkt hår, samt ett hårt ansikte, på ett vackert sett. Men det bästa är hans leende. Det är ett snett leende, totalt riktat mot mig. Och hans bruna ögon kisar mot mig som om han försöker att se mina genom mina solglasögon. Han är så vacker, på alla sätt och vis. Men mest av allt - han är otroligt snygg. Och – vänta lite nu… han pratar med mig?    

     ”Yes?”

     ”Are you italian?”

     ”No”, jag skakar förvirrat på huvudet, ”I’m from Sweden.”

     ”Yes, I thought so”, säger italienaren och skrattar det mest ljuvliga skrattet. ”I’m sorry. It’s just that you really look lik an italian woman from behind, but you do not walk like one.”

     “Oh.”    

     Den snygge italienaren heter Marco. Han är tjugotre år och studerar medicin här i Florens. Just nu arbetar han i ett av stånden på marknaden. Vi pratar om allt möjligt och Marco ger mig komplimang efter komplimang. Det är inte bara sådana direkta komplimanger som, ”du har fin rumpa”, utan också fina saker som bara får mig att le.

     ”Will you take of your sunglasses?”

     Jag ler. “Why?”

     “I’m just going to see somenting. Please?”

     Jag tar av mig dem. Nu är vi i den gröna parken bredvid marknaden och solen stör mig inte lika mycket här i skuggan. Jag gratulerar mig själv mentalt för att ha bestämt mig för at ta på smink på morgonen. Marco ler mot mig.

     ”I knew it. You do have beautiful eyes. You get them from your mother or your father?”

     Efter det kommer vi in på en lång diskussion om mina gener vilket slutar med att han får reda på ungefär allt om min familj. Det är inte som det var med den andra mannen från gårdagen, som hade talat med mig halvt intresserad samtidigt som han hade stirrat på mina bröst. Marco såg mig i ögonen och ställde frågor och verkade uppriktigt intresserad. Hans engelska var förvånansvärt bra och vi hade inga problem med att förstå varandra.

     Marco nickar mot en liten stenmur i mitten av den skuggbelagda parken som går runt ett stort träd. Jag följer honom dit och vi sätter oss ner bredvid varandra. I vanliga fall är jag en väldigt lugn person, jag trivs på det sättet helt enkelt. Men inte ens jag kan vara lugn när jag sitter bredvid en sådan fantastisk människa. Situationen resulterar i att jag pratar – mycket! Jag vet inte ens vad jag snackar om, jag bara babblar på om allt möjligt medan nervositeten kryper upp i skinnet på mig. Jag ryser, fastän det är hur varmt som helst.

     Marco avbryter mig.

     ”You smell really nice.”

     “Thank you, it’s my perfume. I got it from my boyfriend a long time ago. Do you like it? I do, I wear it all the time …”

     “Your boyfriend?” säger Marco och hans tjocka ögonbryn rynkar ihop sig.

     ”Not anymore”, säger jag och undviker att se honom i ögonen. ”We were together when we were kids.”

     “But you do not have a boyfriend now?”

     “No, I’m single.”

     Jag ger honom ett flickaktigt leende. Jag kan inte låta bli att le åt min egen idioti. Han måste tycka att jag är hur töntig som helst. En liten skitunge som bara sitter och babblar om hennes egen doft. Väldigt moget. You go, girl!

     Marco ler sitt perfekta leende mot mig. ”Can I smell it?”

     Jag svarar utan att tänka. ”Sure!”

     Marco lutar sig mot mig. Hans ansikte förs mot min nacke och för ett ögonblick kan jag känna hans andetag mot min hals. Jag hinner knappt rysa av njutning, innan jag vet ordet av det har jag hans läppar fastklistrade mot mina. Marco är bestämd men ändå försiktig, han vill att jag ska bestämma vad jag vill göra. Men jag är redan såld. Utan att jag vet vad jag gör tar jag tag om hans nacke och trycker honom mot mig. Hans läppar öppnas och jag kan känna smaken på hans andedräkt. Jag kittlar hans tunga med min egen tungspets och han suckar i rent behag. Vi sitter så en stund, jag kan omöjligt veta hur länge. Jag är bara där med honom, tillsammans i nuet. Hans vänstra hand är på min höft och han för sin högra uppåt min kropp i en försiktig smekning. Låret, höften, midjan. Jag ryser i njutning. Hans hand når mitt bröst och han klämmer försiktigt. Jag hindrar honom inte, utan bara kysser honom hårdare. Jag vill aldrig släppa taget.

Vad saknar jag med sommaren? Det här är mitt svar. Jag saknar Marco, han var under bar. Han var snäll och vacker och perfekt på alla sätt och vis. Under den halvtimmen vi kände varandra fick han mig att känna mig uppskattad, omtyckt och vacker. Men Marco bor i Florens, Italien och jag i Lund i Sverige. Och det ironiska är att eftersom att jag var så upptagen av att se på honom, glömde jag helt och hållet bort att fotografera honom med min kamera. Jag kommer aldrig att se honom igen.