Svekfulla strand 

Det var en varm kväll. Men inte en sådan varm och trevlig kväll, det var en kväll full av mörker och obehag. En kväll som doftade sommarregn, men ändå var för varm för att vara skön. Å andra sidan kunde Lina gå utomhus med bara linne och kjol utan problem vilket var bra. Det betydde att hon inte skulle tvingas att utstå skammen att få en tjocktröja sliten av sig senare.  

     Det var kvavt i luften, sommarens hetta kröp in i skinnet på Lina och fick henne att rysa av obehag. Hennes bara fötter skav mot den varma asfalten så hon joggade försiktigt bort till stranden en bit bort. Klumpen i halsen hade växt sig stor vid det här laget, men Lina ignorerade den så gott hon kunde. Tårfloden fick vänta tills hon kom hem.  

     Lina hade älskat stranden. Hon hade älskat ljudet av skvalpande vågor, men nu fick det henne att känna sig obekväm och olustig. Till och med doften av tång och saltvatten fick henne att skaka okontrollerat, och det var inte utav köld. Hon gick ner till strandkanten och begravde fötterna under den våta mjuka sanden. Vågorna sköljde över dem och för ett enda kort ögonblick kände hon sig inte smutsig längre, inte oren. Men så fort vattnet återvände bort mindes hon varför hon var här, vad hon var på väg att göra och vad som redan hade gjorts mot henne så många gånger. Alla känslor och minnen kom tillbaka och hon gick igenom samma sak igen igen.  

     Motbjudande. Avskyvärd. Hon var vidrig, fördärvad.  

     Lina svalde för att förhindra tårarna. Rädslan över vad hon visste skulle hända omfamnade henne som mörker från alla sidor, men hon kunde omöjligt förhindra det. Och Lina var inte dum nog att försöka.  

     Ljudet av en sommarbris nådde hennes öron och snart kände hon hur det slog mot hennes ansikte och ilsket tog tag i hennes hår. Lina såg högre upp mot stranden på de väldiga träden vars ilskna skuggor sträckte sina armar mot henne, som om de försökte att fånga henne. Förskräckt backade Lina in i den torra sanden och med ett plötsligt dovt ljud kände hon hur hennes rygg stötte ihop med något stort. Lina skulle precis till att skrika när en stor svettig hand dök fram bakifrån i vägen för hennes mun och hindrade henne från att yttra ett ljud.  

     Det var Han. Lina hade vetat att han skulle komma, och ändå kunde hon inte hålla inne de förtvivlade tårarna. Hans smutsiga doft kröp upp i hennes näsa och hon ville bara skrika. Det långa fettiga håret kittlade obehagligt hennes bara axel och hon skakade ännu mer av rädsla. Och då dök hans kalla röst upp i hennes öra. Den hemska, oljiga rösten som hon aldrig skulle glömma viskade försiktigt i hennes öra.  

     ”Shh, det är bara jag. Var tyst nu, min älskling, annars kommer du att förstöra allt.”  

     Han älskade henne och allt hon ville göra var att försvinna. Försvinna bort i det mörka hatfulla vattnet. För hellre skulle hon låta havet sluka henne än att en än gång ge sig själv till denna hemska, vedervärdiga människa.  

     Men hon hade inte råd att vara självisk, mer än hennes liv stod på spel.  

     Det fanns ingenting hon kunde göra.  

     Hon skulle alltid vara hans.